A walk down memory lane "part eight"

Resan in till Örebro kändes längre än vanligt den här natten, men Sonja var vid gott mod hela resan. Det huffades och puffades för fulla muggar i baksätet på taxin.
När vi kom fram till lasarettet så hade min nervositet ökat en aning, vi blev insläppta och tog hissen upp mot förlossningen. När jag klev ur hissen fick jag omedelbart känslan av slakthus, hörde skrik överallt tyckte jag. Undrar om det är så att mammorna är så inne i sitt "arbete" att dom inte hör, men papporna hör dessa genomskärande skriken. Som kille/pappa på förlossningen fick jag en sån total känsla av hjälplöshet, att inte kunna dämpa denna smärta som jag kände mig delvis skyldig till var horribelt.
Kunde dock inte låta bli att skratta lite när dom övertalade Sonja att testa akupunktur som avslappnande, hon fick nålar i fötterna, i huvudet och lite varstans. Hon såg ut som en nåldyna och jag tror inte att det hjälpte ett dugg heller.

Hon kämpade på men hade bett om epiduralbedövning(ryggmärgsbedövning) , den skulle ges av en at-läkare. Det visade sig dock att han var inte så duktig på det här utan han missade ett antal ggr, och när han tillslut träffade rätt så tryckte han in nålen för långt. Det resulterade i att det började läcka ut ryggmärgsvätska.
Så en mer erfaren läkare fick komma för att slutföra det.
Sonja märkte inte av detta just då utan det visade sig senare. Efter många timmars kämpande så var det äntligen dags för våran lilla "korv" att titta ut, lyckoruset och den enorma känslan av omedelbar kärlek jag fick när jag såg honom var helt galen, tårarna var helt omöjliga att hålla tillbaka när han började gråta. Tittade på Sonja och kände en enorm beundran och stolthet över vad hon hade gjort.

Men när vi skulle få vårat fika började Sonja få ont i huvudet och nacken, det skulle ta en vecka innan dom lyckades få min älskling på fötter igen. Men samtidigt som det var jättejobbigt att hon hade ont och svårt att röra på sig, så är jag tacksam för tiden jag fick med Noah denna första veckan. Att sitta och mata denna lilla "korv" med sked när Sonja var iväg på ännu en bloodpatch (ett ingrepp för att täcka igen hålet i ryggmärgen) var underbart. Jag kände att jag fick en sån bra första kontakt med min lilla plutt.

När vi äntligen fick komma hem så var det en lycklig liten familj som klev ur bilen hemma på björkhyttevägen. Jag tyckte dock att det var lite tråkigt att dom tio dagarna man får ledigt i samband med förlossningen snart var förbrukade, hade gärna stannat hemma längre.

Det hände en del saker med mig emotionellt i samband med att Noah föddes, Sonja hade ju fått rätsida på mig men nu plötsligt så blev jag så känslig för allt.
Saker som jag absolut inte hade brytt mig om förut fick nu mina ögon att tåras. Dom här två personerna har gjort mig till en så mycket bättre människa.

Månaderna gick, jag jobbade vidare och Sonja gick hemma med Noah. Plötsligt en dag när vi var på väg hem så passerade vi björkhaga skolan, såg ett par som precis hade gift sig och då slog det mig plötsligt. Jag ville gifta mig med min ängel, så där i bilen frågade jag henne helt enkelt om vi inte skulle gifta oss. Ja jag vet, ett lamt frieri kanske men hon svarade iaf JA.
Nu började några intensiva månader av planering och diverse inköp, Sonja hittade en underbar klänning i lila och jag hittade en kostym på dressman. Kostym förresten, jag hade ju aldrig haft på mig en kostym tidigare, det var ju liksom inte jag.
Sen skulle det bjudas in folk, detta var inte så enkelt eftersom min kontakt med familjen var jättedålig. Vi bjöd in Sonjas närmaste familj och några av våra vänner, sen ringde jag även och bjöd min bror och hans sambo.
Maten beställdes från dåvarande pub 2000, vilket var en stor miss eftersom vi inte fick det vi betalat för. Alkoholen kom från systembolaget så den var first class, Hyrde sporthallen i rockhammar för festen och beställde tårta från frost´s konditori.

Hela hösten gick i princip åt till att planera och greja så helt plötsligt så var det december, som om inte man hade nog med att planera sin stora dag så var det dags för en massa julstök mitt i allt. Det var tur att min blivande fru var en sån klippa annars hade nog allt rasat samman.
Vi spenderade denna julafton hemma hos Sonjas syster Vuokko och hennes familj, det var en trevlig kväll med mycket familjär kärlek. Tyckte väl att våran lilla Noah Sandor Neji såg lite hängig ut med det var inget vi direkt reagerade på, i efterhand vet vi ju att han hade lunginflammation.

Så kom då den stora dagen då vi skulle bli herr och fru Petersson, Anton hade kommit upp för bröllopet och på förmiddagen så skildes jag och min fru åt. Hon och Marika åkte ut till Rya för att fixa till håret och sminket, och jag och Anton åkte hem till David för lite grabbiga förberedelser.
Ungefär en timme innan bröllopet så knallade jag iväg till blomsteraffären för att hämta upp brudbuketten, när jag gick där med ett paraply i spöregnet balanserandes på en stor kartong som innehöll buketten så kunde jag bar tänka på vilken jävla tur jag har haft. Efter alla dessa år av smärta och annat skit så kändes det som att någon "däruppe" hade bestämt sig för att ge mig en andra chans, himlen log mot mig helt enkelt.
Lite mer än en halvtimme innan bröllopet skulle börja så gick jag, Anton och den bästa bestmannen man kan tänka sig mot kyrkan. Det hade börjat trilla in lite folk i kyrkan och jag hälsade dom hjärtligt välkomna, men det var en familj som lös med sin frånvaro. Min käre bror och hans sambo.
När ungefär 7 minuter återstod innan det var dags att börja så hade varken min bror eller min brud dykt upp!
Prästen kom fram till mig när det var 5 minuter kvar och undrade var bruden var, precis då körde en volvo upp framför kyrkporten, ut klev den vackraste mest förtrollande bruden man kan tänka sig, och efter henne en tärna som också var enastående vacker.

Jag och Sonja tog plats framför kyrkdörrarna och David och Marika ställde sig bakom oss, Orgeln började spela och samtidigt som dörrarna flög upp så började mitt hjärta banka........

end part 8