A walk down memory lane "part nine"

Vi började sakta gå mot altaret, man kände sig nästan som en kändis på röda mattan när alla i kyrkan vände sig om och det blixtrade från kameror överallt. Känslorna blev nästan överväldigande när man stod framför prästen med sin drömmars kvinna bredvid sig, jag var nervös, rädd, lycklig, förväntansfull och så stolt att jag hade kunnat spricka. Jag kunde inte riktigt förmå mig att kolla bakåt över min axel för då skulle jag säkert ha börjat gråta.
Men sen var det dags för höjdpunkten, vi skulle äntligen få säga ja till varandra. Prästen sa ett par ord och jag sa efter, det var så magiskt på något sätt när jag fick säga ja på frågan om jag ville ta Sonja till min fru. Men när hon sa ja så var det inte längre som att himlen log mot mig, den omfamnade mig och om jag hade dött där så hade jag dött
som den lyckligaste människan i världen.

Efter vigseln så blev det lite kort och kramkalas med en del tårar i kyrkan, innan det var dags att bege sig till sporthallen i Rockhammar för festen.
När vi kom fram dit så möttes vi av ett par besvikelser, dom som skulle fixa maten var fortfarande kvar där. Maten var alltså inte klar, inte heller var det den maten vi skulle ha. Men jag hade bestämt mig för att inget skulle få förstöra den här dagen.
När maten äntligen var färdig och "kockarna" lämnade byggnaden så började folk äta och dricka, jag blev serverad av min suveräna bestman David. Gunnar höll tal och hjälpte till med det mesta så man kan väl säga att han var våran toastmaster, ett stort tack för det.
Det blev iaf en jätterolig fest, ett par fyllespel här och där men inga större grejer, barnen hade stora ytor att springa på och ett rum där dom kunde kolla på film. Det blev en liten bröllopsdans så att folket fick ta lite kort, dock ingen vals för då hade det nog skett en olycka. Men jag måste nog säga att den mest passionerade dansen stod våran bestman och brudtärna för, man kunde se en sån glöd och kärlek när dom dansade.

Hade det varit möjligt så hade jag gärna stoppat tiden och stannat kvar på festen med alla underbara människor, men tyvärr så går tiden superfort när man har roligt. Brudparet tackade för sig och åkte hemåt, bröllopsnatten tänker jag inte skriva om här (även om jag vet att ni vill) :).

Nyårsafton 2006 vaknade vi som herr och fru Petersson, och det kändes som jag hade vänt blad och börjat på ett nytt kapitel i mitt liv.
Med Sonja vid min sida kände jag att inget mer kunde gå snett, vet inte om hon förstår hur mycket hon har hjälpt mig.
En annan väldigt viktig sak under dom här 5 åren är mina arbetskamrater, en del av er står väldigt högt i kurs hos mig och jag värdesätter eran vänskap så mycket. Jag vet inte om det märktes på mig den första tiden hur jag mådde, men utan er och min underbara fru så hade nog allt gått åt pipan för Hasse. Jag tänker inte nämna er vid namn här men jag tror att ni vet vilka ni är.
Så från botten av mitt hjärta, tack för att ni finns!

Livet har rullat på för "lilla" familjen Petersson dom här senaste åren, vi har hunnit flytta 3 gånger.
Först så flyttade vi från Sonjas lägenhet till ett större boende på björkhyttevägen, det var 2 våningar och vi var jätteglada. Men det visade sig med tiden att det blev tokdyrt att bo där och våran hyresvärd (som inte behöver någon presentation), var så snål att han inte kunde byta ut ett trasigt handtag på en kökslucka utan tyckte att lim var en bra lösning.
Så därifrån bar det av ca 200 meter ner till svarvarlund, det kändes jättebra till en början och hyresvärden var helt ok.
Men den lyckan blev inte långvarig, en av våra grannar var helt galen och vid ett tillfälle råkade Noah komma åt hans bil med en bandyklubba. Han kom ut skrikandes och gormandes, tittade på oss och skrek att han skulle döda Noah. Då började man ju fundera på om man inte skulle ta sig därifrån, men det som fick oss att flytta var denna händelsen och att våran förra hyresvärd köpte upp husen vi nu bodde i.

Tillslut så tror jag att vi har hittat hem, iaf till rätt område. Vad jag menar är att vi vill nog inte bo i den här lägenheten resten av livet, men Gusselby är absolut den plats där vi kommer satsa på att försöka få oss ett hus. Och här är vi nu idag, semestern har börjat och livet är underbart!

end part 9



Det är med lite sorg som jag nu avslutar denna "A walk down memory lane". Men jag vill bara säga att en del saker jag har skrivit om har suttit långt inne, och detta hade inte varit möjligt för 5 år sedan. Jag har fortfarande en hel del saker att ordna upp i mitt liv, tänker då främst på mitt förhållande till mina föräldrar och syskon. Jag kommer självklart att fortsätta blogga, och jag återkommer med fler tillbakablickar när jag känner att jag kan och orkar.

Till Sonja och hennes familj samt alla mina vänner, Jag älskar er alla! Ta hand om varandra och vårda eran kärlek. Tänk på att väldigt små beslut kan förändra hela livet.

Hasse signing off