MIn far....

Önskar ibland att jag hade en pappa att se upp till och älska, som man kunde ringa och snacka med när man har problem. Eller bara för att prata skit.
Önskar ibland att jag inte hade en pappa som jag hatar och känner avsky för.

Alla små grabbar behöver en hjälte som man ser upp till och tar lärdom av, min far var ingen hjälte för mig när jag var liten. Det enda han hade att lära ut var väl att supa, slåss och hur man betedde sig som ett svin.
Kommer ihåg när jag skulle börja i första klass, skiträdd och nervös. När jag och pappa kom fram till skolan så släppte han bara av mig och pekade mot en dörr.
Sen stod jag där ensam och hade inte en aning om vad jag skulle göra, har aldrig kännt mig så vilsen nån gång.

När jag fyllde nio så minns jag att polisen kom och hämtade pappa när vi höll på att göra iordning för mitt kalas, då hade min 2 år äldre bror ringt efter dom för gubbjäveln hade gett honom ett par rejäla snytingar, kul födelsedag.

Dom enda gångerna man kände sig riktigt trygg hemma var när pappa hade supit sig så full så han hade somnat, för om han var stupfull och vaken så betydde det oftast att någon i huset fick stryk.
Man fick även slita en del hemma, inte för att det är något fel med att hjälpa till i hemmet men det finns gränser. Inte kul som 7 åring att komma hem från skolan och bli nerskickad i källaren för att hugga ved i ett par timmar, en gång vägrade jag att gå ner men då knuffa pappa ner mig för trappan till källaren. Blev till att hugga ved med ett blödande öra och en del småblessyrer.

Det var ju inte bara vi barn som fick stryk, Morsan fick en hel del hon också. Det tråkiga med det var ju att hon ansåg att det var vårat fel att hon fick stryk. Så när pappa slog oss så gick hon tillslut aldrig emellan utan blev bara stående och lät det ske.

Min bror och jag blev lämnade vind för våg och ingen brydde sig om vad vi gjorde. Jag vet att man inte kan skylla allt dumt man gör på en dålig uppväxt, men om ingen lär dig vad som är rätt och fel så kommer det tillslut gå åt helvete.

Min mamma tog ut skillsmässa strax innan jag fyllde tio och jag flyttade med henne till Motala medans min bror blev kvar hos pappa. Bror hamnade på ett hem för missbrukare och unga kriminella vid 13 års ålder, gick väl inte riktigt lika illa för mig men det var inte långt ifrån. Min mamma slog inte mig och drack inte, men hon var/är så svag så hon kunde inte hålla mig borta från allt skit utan lät mig göra som jag ville.

Har inte pratat med min pappa på flera år och för mig känns det som att han är död, antagligen känns det så för att jag tragiskt nog vill att det ska vara så. Han har inte gett mig ett enda gott minne utan bara en massa djupa sår i själen som ibland dyker upp.
Utan alla underbara människor som finns runtomkring mig idag så skulle jag kanske vara likadan som honom. Kommer aldrig låta det hända, jag vill vara en god människa och det ska jag göra allt i min makt för att bli.


Hasse signing off